En vanlig dag

Mitt första minne av Eva är skrattet. Evas skratt. I början av 90 talet stod vi i Birkagårdens folkhögskolas lokaler på Sveavägen i Stockholm och målade modell. Tyst och koncentrerat. Arne Charlez gick viskande från elev till elev och pekade ut vinklar och skuggor som vi inte sett. 

Koncentrerad tystnad. Tystnad. Sen, Evas skratt! Högt, härligt okontrollerat bröt det igenom tystnaden. Som en trumpetfanfar i kyrkan. En skottsalva i skogen. Jag tror jag tappade penseln. Vände mig för att se var det kom ifrån och där vid staffliet stod Eva.

När det sedan var dags att visa upp våra arbeten för varandra hade vi alla tagit in Arnes råd och målat efter bästa förmåga i Cézannes modernistiska anda. Letat varma och kalla färger. Konvexa och konkava former. Ytor och linjer. Eva hade gjort något HELT annat. Evas modell hade lila lår i jätteformat. Gul buk och rött knappnålshuvud. Underbart. Eva hade förstått något som vi andra inte kom i närheten av med våra försök att vara duktiga. Vi gjorde modellstudier. Eva gjorde konst.

Ända sedan dess har Evas måleri fortsatt att trollbinda. Vi har följt varandra i över tjugo år och var gång jag kliver in i Evas ateljé är jag lika förväntansfull och blir lika glad. 

Evas måleri berättar en sann historia. Eva hittar inte på. 
På samma sätt som Eva såg det lila låret i modellen som vi andra trodde var vinterblek hud. På samma sätt beskriver hon sin verklighet. Jag känner igen varje hatt, hund, kruka, vas, tvättmaskin och gatlykta från Evas närmiljö. Men så har jag aldrig sett det förr. Hennes målningar berättar om hennes liv. Ett sätt att ta in omgivningen, att förstå.

Den tristaste fasad omvandlar Eva till en skimrande fond. En sliten tvättstuga med några ensamma strumpor på ett sträck blir en formfast sprakande målning. Vi bjuds in. Vi är välkomna i hennes hem, går med på hennes promenader, följer med henne till jobbet i Edvard Anderssons växthus och är hundvakt åt taxen Hasse. Vi bjuds alla in. 

 Köpa mjölk, vänta på bussen, städa. Livet, de små ögonblicken som man lätt går förbi med blicken höjd, sökandes efter det där andra, det stora. Eva missar inget. Hos henne blir varje ögonblick magiskt. På riktigt. 
Jag påminns, stannar upp, tar in ett nu.

Ibland drömmer Eva sig bort. Dukade bord för fester. Alla gafflar, knivar och glas på plats. Men det är Evas glas och dukar. Hon förbereder den riktiga festen. Först prövar hon den i sin målning. 

Koloriten är lika bestämd som linjen. Och säregen. På min vägg hänger en målning av ett hus. Ett falurött hus med två fönster och en dörr. Jag har sett sådana hus hela mitt liv. Men det här huset är rosa, orange, knallrött. Inte en jordfärg i sikte. Ändå vet jag att det är falurött. Dörren gapar som en mun och fönstren stirrar på mig. Fyrkantigt och oinställsamt. Det är så enkelt och så obegripligt. 

För Eva är måleriet en absolut nödvändighet. Ett sätt att förstå världen. Ärligt, ömsint, skyddslöst och heroiskt.

Astrid Sylwan