Eva Kerek

En dag en vecka

Det första som slår betraktaren med Eva Kereks måleri är en färgrik, säregen bildvärld – lika intensiv som omedelbar. Föremålen vi möter är huvudsakligen vardagsföremål från konstnärens närhet. Fast särdeles vanliga är de inte längre; vare sig skala eller perspektiv följer några enkelt avläsbara regler. 

Intensiteten lockar till närmre granskning och då visar det sig att omedelbarheten är försåtlig. Eftersom Kerek förhåller sig fritt till sina motiv och rör sig mellan olika berättartekniker, tempon och temperament, upptäcker man snart att det tar tid att ta sig an hennes målningar. Ibland är de som komprimerade tidsförlopp. Det gäller i synnerhet hennes oljor på duk, som är så kompakta av skeenden och föremål att de närmast är att jämföra med ett filmiskt berättande, fast i en bildruta. Men ibland är berättandet underordnat själva målandet. Då verkar Kerek måla saker omkring sig för att få en chans att måla, helt enkelt. 

I realiteten är målningarna bägge sakerna på en gång. Det måleriska skapar förskjutningar i narrativen, och narrativen ger möjligheter till måleriska experiment. Se exempelvis på målningen ”Hasse i den röda soffan”, där en hund liksom flyter ovanpå en röd soffa som har fläkts ut så att den nästan  blir tvådimensionell. I sofformen finns flera färgfält som är måleriska, för att inte säga abstrakta. Då är målningen tydligt bara ”måleri”. Men samtidigt är det just dessa partier som skapar den skevhet som gör att vi står undrande inför berättelsen i konstverket – en situation som är på en gång banal och bisarr. 

Inför utställningen ”En dag en vecka” har Eva Kerek återgått till att måla på ritfilm, en teknik hon inte använt på tio år. Ritfilmsmålningarna är lite annorlunda än hennes oljor på duk eftersom de också förhåller sig till ett tomrum. I dukarna finns det sällan någon yta som inte är bemålad, utnyttjad – för att inte säga ockuperad – av hennes rika bildvärld. I ritfilmsmålningarna blir underlaget en betydligt mer aktiv del av verket, inte minst som de liksom frilägger motiven. Det är därför passande att hon i en svit mindre målningar gjort vad som närmast måste beskrivas som porträtt av de olika föremål som annars befolkar konstverken tillsammans. Fikonlöv, en vattenkanna, en julkula och andra tingestar fyller upp hela ritfilmens yta och insisterar på vår uppmärksamhet. Man kan se dem som karaktärer från en film, porträtt av skådespelare i sina rollmunderingar men utanför själva berättelsen. Men som med de flesta lyckade porträtt lyfter enskildheten fram individualiteter – målningarna går till tingen själva.

Dessa ”porträtt” ger en annan ingång till Eva Kereks måleri. När vi sett tingen som enskildheter framträder målningarna lika ofta som bildcollages som komprimerade berättelser. I den redan nämnda ”Hasse i den röda soffan” återges en mängd föremål vilka man förstår att de alla hör till samma rum. Ändå verkar de utplaceringen av dem vara en frukt av ett sökande, där målningens komposition har överordnats all form av spatial logik. I verket ”Ren tvätt”  hänger ett antal plagg på ett tvättstreck, men fastän skalan är förskjuten hänger verket samman på ett annat vis och utgör därför mer en ögonblicksbild än ett sökande.  

Det som binder samman Kereks måleri är hennes fantastiska infallsrikedom. I målningen ”Svarta bordet med dalahästen” ligger bordskiva och stolar platta mot dukens yta som vore de klippdockor att varsamt klippa ut och vika till tredimensionella objekt. Men bakom dessa syns ett litet perspektivistiskt målat sideboard med tillhörande lampa. Lampan och den dalahäst vilken ligger på det svarta bordet återkommer också i porträttsviten. I verket ”Sergels torg” möter vi Edvin Öhrströms välkända glasobelisk placerad mellan två höghus. Men under dessa återfinns en sorts växtlighet, som av allt att döma växer på ett kakelgolv. Samma sorts underlag återkommer i målningen ”Flicka som ligger och funderar” där en dusch sakta strilar ner över en anskitslös flicka och låter henne gråta.

Med skalförskjutningar och förändrade perspektiv skapar Eva Kerek en fruktsam osäkerhet över hur vi skall förstå enskildheterna. Här finns ingen stor gestik eller avgörande dramatik, men väl ett lyhört sökande efter vardagens komik, håvor och melankoli. Det är en värld som det är mycket tacksamt att förlora sig i.

Håkan Nilsson