Eva Kereks sagovärld

Det är mycket som kommer för mig när jag ser på Eva Kereks bilder. 
Jag skulle till exempel kunna prata om dem som i ett samtal mellan två konstnärer, skulle säga Hej Eva, jag känner mig träffad av dina bilder, de är mig så bekanta! Jag skulle fråga en massa, som Hur går du tillväga när du skapar dina kompositioner, bygger du upp dem vartefter på ren intuition, eller är de planlagda? Är de måhända som musik från djupet av dina instinkter? Skulle man rent av kunna kalla dem besvärjelser; oden som sjunger vardagens lov? Och kompositionens olika delar, de enskilda motiven, varifrån hämtar du dem? Träskorna, den randiga halsduken, den myckna växtligheten, de röda husen, mattan med vad jag tyder som ett indianskt tecken där i mitten, möblemangen. Och hunden, den lilla hunden som ger ett så kärt intryck. En sådan hund skulle jag vilja ha! 

När vi i verkligheten ses i Evas ateljé så pratar vi inte så länge eller så mycket. Vi tittar på alla bilder som ska vara med i utställningen. Hunden heter Hasse får jag veta, och är en hund som funnits på riktigt och som inte lever längre. De var mycket goda vänner, Eva och Hasse. Allt finns för övrigt på riktigt i målningarna, antingen som direkta avbildningar, eller som representationer. Hon låter sig inte snärjas av teorier eller av de diverse konceptuella grepp som varit så flitigt förekommande i konsten de senaste decennierna. Evas konst tycks tvärtom forsa fram via en snabbfil vid sidan om samtida strömningar, rakt mot målet i en alltigenom äkta tonart. Jag tror på Evas bilder, uppfattar dem som helt befriade från baktankar. Den visuella berättartekniken med sitt subjektiva perspektiv, sin klara kolorit, och sina exakt balanserade kompositioner; här är en som kan sjunga! Och jag lyssnar gärna. Och se, flickan som ligger i sängen har inget ansikte tecknat, hon är flickan i oss alla! 

”Ett barn skulle kunna ha gjort dem ju!” Eva berättar att hon ibland får höra den kommentaren. Vad svarar du då, frågar jag, Äsch, säger Eva. Hon bryr sig inte så mycket, hon är inte brydd över vare sig vad samtidskonsten tycks säga eller vad folk tycker och tänker om hennes konst. Det tog helt liv att rita som ett barn sa Picasso, det brukar jag svara ibland, säger hon. Senare hemma så funderar jag över så kallad naivism, har svårt för det begreppet, där finns något nedsättande i det. Som vore det naivt, det vill säga nästan dumt, att vara oskuldsfull och så kan det ju aldrig vara. Det är inte dumt att vara oskuldsfull och det är inte Eva heller, hon är inte ovetande om vad hon gör, långt ifrån. Hon har bara ingen lust att teoretisera, tycker inte att det berikar. Teorier är inte hennes väg, säger Eva. 

Outsider art, ett annat konstbegrepp jag kommer att tänka på när jag ser Eva Kereks bilder. Jag har själv tidigare genom åren presenterat mig som outsider art-konstnär, men jag vet inte längre. Ju mer jag läst och reflekterat över det har jag kommit att tycka att även det begreppet, i likhet med naivism, har något nedsättande över sig. Ett slags värderande ovanifrånperspektiv. Och efter ett tillfälle när jag av en konsthallschef fick frågan om jag var funktionshindrad eftersom jag kallade mig outsider art-konstnär så slutade jag sortera mig under den rubriken. I korthet kan sägas att Outsider art är ett konstbegrepp som följer efter den av Jean Dubuffet myntade konstformen Art Brut. Det vill säga konst som rör sig utanför den etablerade konstscenen, ofta skapad av självlärda konstnärer. 

Eva Kerek är inte självlärd, hon är utbildad på Konstfackskolan och agerar inom ramen för den etablerade konstscenen. Men ändå. Till skillnad från många andra tycks hon mig inte alls tyngd av dess oskrivna lagar och regler. Eva har en befriande förmåga att slå dövörat till och göra precis vad hon vill. Och betänk dessutom följande moralitet, om där finns outsider art, då måste där ju också finnas insider art… Tanken på det rimmar illa med vad som måste vara en konstnärs absolut viktigaste uppdrag, nämligen Att göra vad man vill. Inte vad andra vill. 

Då tänker jag hellre på Eva Kereks värld som en sagovärld. En sagovärld där allt är på riktigt, en slags förhöjd verklighet som blir till dikt. Associerar till Elsa Beskows Sagan om den lilla lilla gumman. Pallen, stolen, bordet, stävan med mjölk och så katten som springer till skogs efter att ha vält omkull mjölken på bordet. Och som det är berättas för oss, katten ska aldrig aldrig mer komma tillbaka igen, men med det lilla tillägget allra sist, med pytteliten i stil och i parentes, ändå kanske ska den komma hem igen till slut. 

Cilla Ramnek